Vad är kön?

Vad är kön? Eftersom det egentligen inte är särskilt komplicerat och de allra flesta människor redan vet det har det inte ansetts nödvändigt att förklara i de flesta sammanhang. Inte förrän en bra bit in på 2000-talet, tack vare transrörelsens, queerteorins och i viss mån även genusforskningens medvetna problematisering av begreppet. Enligt Svensk ordbok är kön “endera av de två rolltyperna vid fortplantningen”, och den definitionen tycker vi i LHB-förbundet duger bra. Eftersom människan är en starkt social art med en utvecklad kultur har feminister även lagt till ”genus”, på svenska ”socialt kön” eller ”könsroll”, för att beskriva alla våra idéer kring hur kvinnor och män ska vara och vilka roller de bör inta i samhället. Svensk ordbok definierar ”genus” som ”kön(sroll) med tonvikt på sociala snarare än biologiska aspekter”.

Egentligen var det psykiatrikern Robert Stoller som först skilde på ”kön” (”sex”) och ”genus” (”gender”) på 1960-talet, men feminister plockade snabbt upp genusbegreppet för att kunna diskutera kulturella och sociala aspekter av kön utan att blanda ihop det med biologisk könstillhörighet. Stoller själv introducerade kön/genus-distinktionen och även begreppet ”könsidentitet” (på engelska ”gender identity”, alltså snarare ”genusidentitet”) för att förstå hur transsexuella kunde ha ett genus eller en könsidentitet som gick emot könet. Från att ha varit ett ganska obskyrt begrepp som främst används inom psykologin har ”könsidentitet” de senaste åren fått alltmer spridning genom transaktivisters enträgna lobbyarbete. Svensk ordbok definierar begreppet som ”en persons subjektiva upplevelse av att tillhöra ett visst kön”. (För en mer detaljerad genomgång av tidiga feministiska diskussioner om kön, genus och könsidentitet, se t.ex. kapitel 4 i Margareta Hallbergs bok Kunskap och kön från 1992.)

I boken Det kallas kärlek från 1993 ger sociologen Carin Holmberg en feministisk förklaring av hur vi kan förstå ”könsidentitet”. Hon bygger på psykologen Hanne Haavind och beskriver utvecklingen av en könsidentitet i socialpsykologiska termer som en relationell process där individen tar till sig och förhandlar med förväntningar från omgivningen. Holmberg sammanfattar: ”könsidentiteten är summan av de rollövertaganden som självet gjort och som på något sätt har anknytning till de signifikanta andras antaganden om dennas/es biologiska kön och till detta kön sammankopplade könsegenskaper” (sid. 47). Enligt Holmberg identifierar sig kvinnor i viss mån med sin underordning och män med sin överordning – det blir en del av kvinnligheten respektive manligheten. Här betyder könsidentitet helt enkelt den del av den personliga identiteten som har att göra med vetskapen om vilket kön man tillhör och vilka förväntningar som finns kopplade till detta kön.

Enligt Holmbergs feministiska teori går det inte att ha en könsidentitet som avviker från könstillhörigheten, för hur skulle det gå till? Könsidentiteten är ju bara en effekt av din egen och andras vetskap om vilket kön du tillhör, och alla (möjligen med undantag för någon bråkdels promille med sällsynta DSDer) vet ju vilket kön de tillhör. Det finns inte heller något utrymme för en medfödd eller biologiskt betingad könsidentitet, eftersom könsidentiteten utvecklas relationellt beroende på sociala förväntningar kopplade till kön. Däremot kan teorin hjälpa oss att förstå hur en person som hela tiden får höra att hen avviker från det beteende som förväntas av hens kön med tiden skulle kunna utveckla en identifikation med det andra könet och en övertygelse om att hen borde eller skulle vilja tillhöra det. Men med en feministisk analys blir det helt absurt att denna avvikande könsidentitet skulle åtgärdas på ett individuellt plan med medicinska ingrepp i stället för genom en ökad samhällelig tolerans för att bryta mot könsnormer.

Holmbergs modell skiljer sig från de kvasireligiösa formuleringar som är i svang nuförtiden om könsidentiteten som en mystisk inre könsessens frikopplad från kroppen. För att vetenskapligt legitimera sin tro på könsidentitet hänvisar transaktivister ibland till hjärnforskning som ska visa att transpersoners hjärnor är mer lika det kön de identifierar sig som. Men om man korrelerar mot sexuell läggning visar det sig att mönstren i hjärnan följer vilket kön försökspersonerna attraheras av snarare än vilket kön de själva identifierar sig som. Studier som inte korrigerar för detta kan inte anses seriösa. Dessutom är hjärnan plastisk, så de mönster man kan se vid ett enskilt tillfälle kan lika gärna spegla inlärda beteenden som medfödda tendenser. Se denna forskningsöversikt för mer information.

Holmbergs analys ligger ganska nära Judith Butlers ursprungliga förståelse av hur könsidentitet (gender identity) fungerar: som en illusion av ett stabilt ”jag” skapad genom performativa upprepningar av genusuttryck (se kapitel 1 i Genustrubbel). Butler har också bidragit till mycket av förvirringen kring kön genom att vända upp-och-ner på kön/genus. Enligt Butler kommer genus först och skapar ett slags illusion om biologiskt kön (liknande hur illusionen om en äkta och ursprunglig könsidentitet skapas). Kön är alltså en kulturell konstruktion som projiceras på en sorts formlös soppa av kroppsdelar, gener och kromosomer. Egentligen finns inget utrymme för något äkta, ursprungligt eller stabilt i Butlers teori, varken personliga identiteter, kulturella kategorier eller biologiska fenomen. Allt är diskursiva konstruktioner som kan och bör dekonstrueras. Men av någon märklig anledning har Butler svängt just vad gäller transidentiteter och stödjer numera transrörelsens krav på att prioritera könsidentiteter över kroppar. Det är dock bara transpersoners identitetspolitik Butler stödjer - feminister får fortfarande inte lov att enas i politisk kamp kring en gemensam identitet som kvinnor, enligt henne.

Vi är ledsna, professor Butler, men vi tror att naturen är smartare än du som enskild individ av arten homo sapiens. Vi tycker att din genusteori luktar hybris, antropocentrism och dualistiskt tänkande där själen står över kroppen. Vi är rädda att den göder den religiösa undertonen i den nya synen på kön och den överdrivna tilltron till teknologin som ska höja oss över de intelligenta däggdjur vi är. För mer information om transaktivismens lobbyarbete för att ersätta kön med könsidentitet i lagar och policydokument, se denna historik. Vi i LHB-förbundet delar motståndet mot könsstereotyper men tror inte att det är en hållbar eller nödvändig politisk strategi att försöka låtsas som att biologiska könsskillnader inte existerar.

Med den här bakgrunden i åtanke ska vi titta på några definitioner av ”kön” och relaterade ord i offentligt informationsmaterial. Vi börjar med RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Under ordet ”kön” i deras ordlista som finns översatt till flera språk står: ”Med kön menas ofta kvinna eller man.” Inte så långt ifrån ordboksdefinitionen, även om ”menas ofta” är lite vagt. RFSU definierar även ”könsidentitet” som: ”Det kön man känner att man tillhör.” Med lite god vilja kan det förstås som ett artigare sätt att uttrycka att könsidentiteten är en ”subjektiv upplevelse”. Det framgår även av RFSUs ordlista att man kan lida av ”könsdysfori” om ”kroppen inte överensstämmer med ens könsidentitet”, och att ”könsbekräftande behandling” går ut på ”att bekräfta en persons könsidentitet, som man, kvinna eller icke-binär”. Av detta kan vi dra slutsatsen att man kan ha en subjektivt upplevd könstillhörighet som inte stämmer överens med kroppen, vilket leder till diagnosen könsdysfori som i sin tur behandlas med kirurgi och hormoner. Könsidentiteten verkar alltså vara en väldigt allvarlig sak. Den kan på något oförklarligt sätt avvika från det kroppsliga könet, och lösningen är då medicinsk, inte psykologisk, behandling. Detta överensstämmer i princip med vad Stoller beskrev hos sina transsexuella patienter, fast terminologin nu uppdaterats från ”transsexualism” till ”könsdysfori”. ”Icke-binär” har också lagts till som en tredje möjlig könsidentitet som aldrig kan överensstämma med kroppen då det ju inte finns någon ”icke-binär” roll vid fortplantningen. De stackars ”icke-binära” verkar alltså dömda till könsdysfori och könsbekräftande behandling för att skapa en ”icke-binär” kropp som stämmer överens med könsidentiteten?

På tal om informationsmaterial för sexualupplysning gör vi nu en avstickare till en broschyr om säkrare sex producerad av RFSL Ungdom. Ungdomsförbund brukar ju vara radikala och RFSL Ungdom är inget undantag. ”Kön” definierar de såhär: ”Det kön/ickekön en själv känner att en är. Se identitet.” Okej, vi ser ”identitet”. Här slår de fast: ”Alla människor har en könsidentitet.” Ord och inga visor! Objektivt ”kön” är helt enkelt avskaffat och ersatt med subjektivt upplevd ”könsidentitet” – men inte så subjektiv att du kan få slippa. Eftersom inte alla människor skulle hålla med om att de har en könsidentitet garderar sig RFSL Ungdom med att hävda att könsidentiteten kan vara ”till exempel tjej, kille, något annat kön, flera kön eller inget kön”. Alla har alltså en könsidentitet, men alla har inte ett kön, eftersom din könsidentitet kan vara ”inget kön”. Inte så värst upplysande i fråga om vad kön egentligen är och vad det har med sex att göra.

De definierar även ”intersex” som att ha en kropp som ”inte stämmer överens med samhällets förväntningar”, i stället för den mer korrekta beskrivningen ”atypisk könsutveckling” (DSD). En annan häpnadsväckande upplysning på samma sida i broschyren är att ”asexuell” kan innebära att vilja ha sex ”enbart under vissa förutsättningar”. Vi trodde i vår enfald att det allra flesta människor fungerar så att de inte vill ha sex när som helst med vem som helst under vilka förutsättningar som helst, men RFSL Ungdom definierar alltså detta som en avvikande sexualitet – i en broschyr om samtycke och säkrare sex riktad till högstadieelever.

Om vi i stället tittar på RFSLs begreppsdefinitioner på deras hemsida kompliceras saken ytterligare. Under rubriken ”kön” gör de lite normkritik av ordboksdefinitionen och hävdar att ”kön används ofta för att särskilja människor genom att dela in dem i grupperna kvinnor och män”. Ja, det är ju så språket fungerar: vi använder olika ord för olika saker så att vi kan kommunicera med varandra. En ”man” tillhör gruppen ”män”, en ”kvinna” gruppen ”kvinnor” som båda tillhör gruppen ”människor”, och så vidare. RFSL övergår sedan till en mindre normkritisk och mer auktoritär ton då de slår fast: ”Kön är dock mer komplext än så.” Att hävda att saker är ”komplexa” är en populär dimridå, för att inte rentav säga härskarteknik, i debatten kring kön. Enligt RFSL består detta oerhört komplexa könsbegrepp av fyra, till synes godtyckligt men kanske snarare strategiskt valda, delar: ”kropp”, ”juridiskt kön”, ”könsidentitet” och ”könsuttryck”.

Den auktoritära tonen återkommer i definitionen av ”kropp”: ”Kroppsligt finns det inte bara två tydligt avgränsade könskategorier utan en mängd variationer.” Vad de bygger detta djärva påstående på är omöjligt att veta. Kanske att tidigare nämna egenskaper som ”hormonnivåer” och ”skäggväxt” delvis överlappar mellan könen. Mer korrekt vore då att säga att det inte finns två tydligt avgränsade ”skäggväxtkategorier” och så vidare – bara en normalfördelningskurva som skiljer sig mer eller mindre åt mellan kvinnor och män. Men däremot finns inte ”en mängd variationer” av roller i fortplantningen utan två, varken mer eller mindre, vilka föregår människan som art med årmiljoner. Vad gäller ”könsidentitet” lägger sig RFSL något närmare ordboksdefinitionen genom att medge att det handlar om någons ”självupplevda kön”, men lägger även till att det är det kön man ”vet att man är”, inte bara upplever, känner, tycker eller tror att man är eller borde vara.

Anmärkningsvärt med RFSLs fyrdelade könsdefinition är att de helt undviker vad vi kan kalla genus, socialt kön, könsroller eller könsnormer. Juridiskt kön är det enda begrepp som antyder att det finns någon form av social överenskommelse kring kön. I övrigt är kön en individuell affär som upplevs i form av ”könsidentitet” och uttrycks i form av ”könsuttryck”. Vad det är som upplevs eller uttrycks förblir oklart. Visserligen finns några slumpmässiga kroppsliga variationer också, men inget biologiskt kön som sådant. Samtidigt finns, liksom i RFSUs material, ”könsdysfori” och ”könsbekräftande vård”, som på något mystiskt sätt handlar om att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten. Den sociala verklighet som lyser med sin frånvaro i den fyrdelade definitionen av ”kön” smyger också tillbaka in i förklaringarna av ”könsdysfori” och ”könseufori”: ”Social könsdysfori uppstår när andra inte behandlar en som det kön man är, t.ex. använder fel pronomen.” Men hur kan ”social könsdysfori” finnas utan ”socialt kön”? Slutligen kan vi se konsekvenserna av RFSLs hyperindividualistiska syn på kön i deras onödigt tillkrånglade definition av ”lesbisk”.

På RFSL Ungdoms sida Transformering finns liknande men längre versioner av de definitioner som ges av RFSL. Under ”könsidentitet” slår de fast: ”Alla människor har rätt att bestämma vilken könsidentitet de har.” Vi får även veta att könsidentiteten kan förändras över tid. Under ”könsuttryck” står: ”Ens könsuttryck kan stämma överens med könsidentiteten, men den behöver inte göra det.” Här tas även ”socialt kön” upp som en utvidgad version av ”könsuttryck” som inte bara handlar om utseende utan även fritidsintressen och personlighet. Allt du gör handlar tydligen om kön: du uttrycker ditt kön om du spelar fiol i stället för bas, fotboll i stället för brädspel. Du kan ”välja” könsuttryck som går på tvärs med din inre könsidentitet, eller som uttrycker nya fantasikön bortom man eller kvinna, men du kan tydligen inte slippa undan tvånget att ständigt uttrycka kön. Individen görs ansvarig för hur hen ”väljer” från en uppsättning kvävande könsstereotyper som liksom svävar fritt i luften. För ett ögonblick frångås den individualistiska synen på kön med frasen: ”Socialt kön kan även handla om hur andra uppfattar en.” I själva verket är ju ”socialt kön” i första hand hur andra uppfattar och tolkar dig mot bakgrund av din biologiska könstillhörighet, som vi människor oftast uppfattar vid första anblicken.

Under definitionen av ”kropp” får vi lära oss att ”läkarvetenskapen” har ”skapat en norm för kroppar i fråga om medicinskt kön”. Den mänskliga medicinen tillskrivs en oerhörd makt över naturen och evolutionen som har skapat oss till sexuellt fortplantande däggdjur. Om bara inte de där männen i vita rockar hade ”bestämt” att mänskligheten har två kön, två roller vid fortplantningen, skulle vi inte ha några kön alls, eller kanske tusen… Men samtidigt har RFSL tillgång till hemlig kunskap – från samma läkarvetenskap? – om att det i själva verket inte alls förhåller sig så enkelt med biologiskt kön, kunskap som de i auktoritära ordalag kan dela med sig av. När samma läkarvetenskap leker gud genom att tillhandahålla könsbekräftande vård är det heller inget som behöver normkritiskt granskas.

Under ”juridiskt kön” återfinns en intressant formulering: ”Juridiskt kön tilldelas vid födseln, i regel genom att vårdpersonal bedömer könstillhörighet utifrån yttre könsorgan.” Detta är en ovanligt korrekt och saklig beskrivning av den populära frasen ”tilldelat kön vid födseln”. Visst kan vi säga att juridiskt kön ”tilldelas”, och att vårdpersonalen oftast ”bedömer könstillhörighet” genom en enkel visuell inspektion är inte heller fel. Det är när man påstår att det är själva könet som ”tilldelas” snarare än ”bedöms” det blir helt uppåt väggarna.

Bilden under begreppsdefinitionerna skulle lika gärna kunna illustrera statsvetaren Anna G. Jónasdóttirs teori om ”kärlekskraft” i heterosexuella parförhållanden. En undergiven och lite musgrå kvinna står i bakgrunden av och ser beundrande (och möjligen uppgivet, som om skilsmässan från narcissisten inte är alltför långt borta?) upp på en man som ointresserad av henne uttrycker sin (icke-binära?) könsidentitet med ceriserosa läppstift.

RFSL är ju en lobbyorganisation och får använda sig av vilka ideologiskt vinklade begreppsdefinitioner de vill som gagnar deras syften. Man kan dock tycka att utbildningsmaterial för sexualupplysning eller hbtq-certifiering, som de har monopol på och som det ofta är obligatoriskt att delta i, skulle vara faktagranskad och vetenskapligt korrekt. Mer problematiskt blir det när 1177 Vårdguiden lånar deras verklighetsfrånvända definitioner rakt av.

Vårdguidens förklaring av kön är uppenbart hopklistrad från olika källor utan tanke på helheten. ”Juridiskt kön” har råkat komma med två gånger med olika förklaringar och det finns även mindre språkfel som antyder hur slarvigt det har gått till. Det enda som egentligen är relevant i en vårdsituation – ”kroppsligt kön” – förklaras inte alls. Här hade man ju till exempel kunnat skriva något om reproduktiv anatomi och länka till information om cellprovtagning respektive prostataundersökningar, eller om mäns och kvinnors olika symptom vid hjärtattack. Vårdguiden om några borde prioritera användbar information om kön i en vårdsituation över identitetspolitiska hänsynstaganden.

Vi i LHB-förbundet vänder oss emot att ovetenskaplig missinformation om kön sprids i hbtq-personers namn. Vi håller med de fyra biologer som skriver i en medicinsk tidskrift: ”Mänskligt kön är en observerbar, oföränderlig, och viktig biologisk klassifikation; det är en fundamental egenskap hos vår art, grundläggande för många grenar av biologi, och avgörande för resultat inom medicin och hälsa.” (Emma Hilton et al.)

För mer information om vikten av korrekt information om kön inom medicin, se denna artikel av tio forskare i kvinnohälsa samt denna i en tidskrift med det talande namnet Biology of Sex Differences. Se även detta filosofiska försvar för att behålla realistiska och rationella definitioner av kön. Läs och lär, Vårdguiden!